på höjdernas topp står jag och försöker titta upp,
inte känner jag vinden som tar på mitt skin.
inget kunde nå mig, förutom drömmarna om dig.
du frammanar minnen som en dagbok,
chansen är liten det känns som ödet ändå.
om mina drömmar nu får bestämma,
men modet mitt sviker.
stannar hemma och studerar molnen bara,
låter kanske själviskt.
som om jag saknade perspektiv,
hur skulle jag annars inte förstå.
hur mitt hjärta kan plötsligt slå,
i takter jag inte känt på flera år.